Det röd-gröna alternativet

Har aldrig riktigt begripit de rödgröna. Så fort man pratar budget och om sina förslag, är det förslag ”för jobben”. En budget ”för jobben” osv… dock innehåller bara förslagen bidrag, bygga vägar, utbildning och höjda skatter. Aldrig förslag på hur det skall bli fler jobb… märkligt…

Dessutom finns det nu i den gemensamma skuggbudgeten det miljöpartistiska friåret med igen – dock nu under full förnekelse av Mona Sahlin:

”Nu är det varje arbetad timme som gäller och inte friår eller sex timmars arbetsdag. Och inget av det är heller med i vår gemensamma budget.

Dock finns det på sidan 37 i motionen just detta – fast med ett nytt ord: ”utbildnings- och företagsvikariat”. Tanken är dock den samma. En person skall få ledigt ett helt år så länge en arbetslös får jobbet… en idé för jobben? Knappast… dessutom vågar dom inte stå för det.

Ge Mona mer utrymme i media!

Mona har låtit munnen komma före hjärnan igen:

Valdagen handlar om valet mellan förändring eller förbättring. Vi vill förändra politiken och sätta jobben först.

Så ”återställning av välfärden” är alltså förändring och förbättringen står regeringen för? Regeringsalternativet blir rörigare och rörigare för varje dag som går.

Via Expressens opinionsblogg.

Vi väntar nu med spänning…

…på att Mona Sahlin skall åka upp till Gävle, hålla presskonferens och säga ”det är viktigt att ta vara på varje sekund”, ”nationell samling” och ”regeringen är passiv”. Detta självklart i samband med att Ericsson i Gävle säger upp 1000 personer.

Men det kommer hon inte att göra. Ingen av de röda LO-förbunden är drabbade så därför åker hon hellre och fiskar röster i Trollhättan än i Gävle.

Detta är skillnaden

Jag har sagt det till många av mina vänner, men Mary är först ut att skriva det:

Mona Sahlin talar till oss som om vi vore barn och jobbar hårt på jantelag och avundsjuka och sk. orättvisor menar Dick Erixon. Det är irriterande.

Fredrik Reinfeldt utgår i från att vi är vuxna och tilltalar oss därefter.

Jag gillar det senare.

Det gör jag med. Mona (och Thomas Östros för den delen) låter som två gnälliga sjuåringar från sandlådan när dom framträder. Skall dom kandidera till statsrådspositioner bör dom nog vässa retoriken lite…

Verkligheten före hoppet

Mona och Fredrik har nu åter igen stångats i en undersökning där väljarna har fått välja vem av dom två som är bäst på att:

  • Företräda Sverige utomlands
  • Leda regeringens arbete
  • Skapa en majoritet i riksdagen
  • Ingjuta hopp om en bättre framtid för Sverige
  • Leda Sverige i händelse av en allvarlig kris
  • Företräda Sverige i Europa

I samtliga ”grenar” vinner Fredrik totalt sätt, men ser man till partigrupperna vinner Fredrik också där – förutom i två kategorier: hopp och majoritetsfrågan. Hanne Kjöller på DN fingrar lite på det som jag har varit inne på tidigare: folk börjar bli smartare och smartare. Eller som hon uttrycker det:

Det verkar som om folket tar krisen på större allvar än den politiska vänstern, att verkligheten hunnit i fatt populismen.

Långt ifrån alla håller med, men vissa gör. Jag tror helt enkelt att vi faktiskt är på väg mot en mer globaliserad värld och där väljarna i många fall har fattat detta före vänsterkoalitionen.

Men bli företagsledare då Mona!

Mona Sahlin kandiderar till posten som Sveriges statsminister. Skulle detta inte gå i lås så berättar hon idag på SvD att hon har en annan karriär i sikte:

Regeringen är okunnig om fordonsbranschens betydelse, säger hon.

Märk väl att hon inte vill spela med sina egna pengar – alltså köpa aktier. Hon vill använda DINA pengar till detta… vad vill man helst ha på statsministerposten – en som är okunnig om bilindustrin eller en som är okunnig om hur vanliga människor har det?

Varför sådnat liv om en flygresa

Mona Sahlin och kyrkominister Lena Adelsohn Liljeroth skippar tydligen kyrkovalet och flyger till Mallis på Michael Bindefeldt födelesdagskalas. Och så skriver Expressen en artikel om det… fullkomligt obegripligt. Först känns det som att man vill uppmärksamma att Mona inte alls är någon ”arbetarklass” i och med att hon åker privatjet, men vad jag förstår är flygplanet arrangerat av födelsedagsfesten – inte Mona själv. Att detta ens är en nyhet är märkligt… mycket märkligt!

Dock har kritik uppkommit mot att hon istället för att hjälpa till i en valspurt i ett val till en organisation som tror på brinnande buskar åker till Mallorca. Detta visar på hur mycket Mona & Lena bryr sig om valet – men andra ord ingenting. Vilket egentligen borde vara som det skall vara. Politiker skall inte involvera sig i kyrkan. Kyrkan är skild från staten, men det verkar som att många vill hålla kvar kopplingen. Pinsamt.

Prästvigda Helle Klein gnäller också över detta, men det är på sin plats. Hon är ju ändå en del av problemet – kyrkan alltså. Socialdemokraterna har ju sagt att detta är ett viktigt val, men är partiledaren drar på fest så visar man egentligen vad man tycker. Eller i alla fall vad Mona tycker…

Jag är medlem i Svenska Kyrkan, men skall inte rösta. Jag tycker att valet inte hör hemma i Sverige. Vill kyrkan hålla val får dom väldigt gärna göra det, men att involvera valmyndigheter och att de politiska partierna är så insyltade i valet bör inte vara en del av det samhälle som vi har. Skilj kyrkan från staten – på riktigt!

Är du osäker på Sahlin?

Läs då först Johan Ingerö:

Detta går ju inte ihop. I det första svaret säger hon att inkomstskatten måste upp, trots att hon enligt egna uppgifter inte har räknat på kostnaderna och därför inte heller kan veta om den måste upp. I det andra svaret ger hon det mer rimliga svaret att ROT-avdraget är tänkt som en tillfällig stimulans i dåliga tider.

Socialdemokraternas ekonomiska politik kan därmed sammanfattas som följer:

Skattesatserna är skrivna i sten medan de faktiska intäkterna, genom diverse avdrag som införs och avskaffas beroende på dagshumör, är förhandlingsbara. Den principiella ståndpunkten är att ingen har rätt till sina egna pengar och att skatten ska höjas, inte för att den inte drar in tillräckligt utan för att den definitionsmässigt är för låg.

sedan Fredrik Segerfeldt:

Måtte denna kvinna aldrig få representera Sverige, någonstans, någonsin.

Och om du undrar, nej, det beror INTE på att hon är kvinna.

Smakar det som kostar det?

Företagsam Grön Moderat sammarfattar den röd-gröna politiken i pengar:

– Rätt till heltid – kostnad: okänd
– ”Rusta upp” förorterna – kostnad: 15 miljarder
– Höjt underhållsstöd – kostnad: okänd
– Höjd a-kassa – kostnad: 5 miljarder
– Kvotering till bolagsstyrelser – kostnad: okänd
– Höjda kvinnolöner – kostnad: okänd
– Höjda studiemedel – kostnad: 3 miljarder
– Återinföra avdragsrätten för fackavgift – kostnad: 2 miljarder
– Sänka skatterna för äldre – kostnad: 50 miljarder
– Mer pengar till AMS-kurser – kostnad 10 miljarder
– Slopad ränta på uppskjuten reavinstskatt – kostnad: 2 miljarder
– Satsa ännu mer pengar på tandvårdsreformen – kostnad: 5 miljarder
– Kvoterad föräldraförsäkring – kostnad: okänd
– 3-årig statlig lön till nyföretagare – kostnad: 2 miljarder/år
– Mer pengar till kommunerna – kostnad: 12,5 miljarder

Troligtvis kan man sätta ihop en likadan lista över samtliga partier, men just S har varit extra gapiga under de närmsta åren…

Välja person på grund av kön

Johan Ingerö gör samma notering som jag gör angående Kleins ledare om Mona Sahlins tal:

Att hon sedan kallar Moderaterna och Folkpartiet ”gubbpartier” och att argumentet för Sahlin kokas ner till att ”det är dags för en kvinna” är inget att förvånas över. Det visar bara att hennes och Sahlins rödgröna story mest är ytlig plakatpolitik.

Var det inte så att vi skulle bedöma folk efter kompetens och inte efter kön?