Vem vill offra sitt barn?

Ann-Charlotte Marteus klagar idag på Expressens ledarsida att föräldrar försöker göra det allra bästa för sina barn när det gäller skolgången.

 Cyniskt kan man tolka det så att föräldrar som inte riktigt lyckas segregera sig, bostadsmässigt, tar chansen att flytta åtminstone sina barn till blåögdare marker.

Många av dessa föräldrar välkomnar säkert det multikulturella samhället och bryter med vånda mot sina principer – men vad gör man inte för att säkra att ens barn får optimala utbildningsförhållanden? Nu när möjligheten finns…

Det är inte cyniskt att försöka skaffa sitt barn det allra bästa av allt – framförallt utbildning. Man häpnar… Riktigt kniper det i magen på mig när hon kläcker ut sig den sociala ingenjörskonstensriktiga grundbult -förminskningen av oss individer till ett kollektiv.

Den sortens genetiska egoism är förståelig på individuell nivå. Men vad blir resultatet på samhällsnivå? Vad skapar denna politiskt understödda, skattefinansierade valmöjlighet för mentalitet?

Det är klart att samhället består av individer, men vi individer måste tillåtas att välja våra egna vägar och göra våra egna val i vardagen. Även om det nu blir ”fel” på staplarna i Rosenbad eller på Expressens ledarredaktion (eller Melodifestivalen).

Nädu Ann-Charlotte: du får sätta dina barn i en skola som du önskar (om du har några, vad vet jag) och så gör jag det samma med mina barn (har bara ett just nu, men önskar fler). Låt mig och mina barn vara ifred så är du snäll…

Måste vi verkligen dela upp världen i kön…

Melodifestivalen har precis avslutat sin sista deltävling – om det nu är någon som av någon anledning råkat missa detta. Följer det inte direkt, bryr mig inte alls – men har ändå sett de flesta deltävlingar. Mest för att höra bidragen, sedan har jag faktiskt stängt av TV:n eller bytt till någon annan kanal. Musik intresserar mig ändå.

Som vanligt är väl bidrag generellt inte alls speciellt bra, men i år – framförallt tredje deltävlingen – så har det varit rätt ok (med Mello-mått mätt). Så nu när den sista delfinalen har avslutats kan det väl vara trevligt att se lite vad som skrivs av ”experterna”. Surfar då in på SvD där man möts av:

Som om tävlingen avgjordes i Saudiarabien

Ett program i svensk TV, där vi har tydligt uttalade HBT-personer (Army of Lovers), lättklädda dansare (kvinnor och män), mer eller mindre utmanande klädda artister osv, jämställs alltså med en diktatur som styrs av shahira-lagar, där kvinnor inte får köra bil eller gå ”obeslöjade” på gatan. Och anledningen – jo, svenska folket tänkte inte tillräckligt genus genus när dom ringde in och röstade…

Om detta är problemet med jämställdheten i Sverige idag – ja, då har vi faktiskt inga problem…

Statistik är inte det samma som verkligheten

Polisen skall nu lägga energi på att stoppa ”fartsyndare” i intervallet 6-9 km/h över hastighetsgränsen. Argumentet för detta är inte någon som helst förklaring rent trafiksäkerhetsmässigt, utan man argumenterar med statistiska argument.

Kan vi få ner hela den här stora massan som kör sex, sju, åtta, nio kilometer för fort, så sänker vi medelhastigheten. Sänker vi medelhastigheten så sjunker antalet dödade och svårt skadade

Först och främst: hastighetsmätaren på en bil är knappast något precisionsinstrument. Både när det gäller att faktiskt visa rätt hastighet men också själva avläsningen för föraren (dessutom: bättre att hålla ögonen på vägen och anpassa sig efter omkringvarande trafik än att glo slaviskt på hastighetsmätaren).

Ärligt talat: när man är ute på vägarna och kör, vilket hastighet håller folk egentligen? Jag kör rätt och slätt 10 km/h över hastighetsgränsen – men självklart beroende på trafik runtomkring och hur området som jag kör i faktiskt ser ut. Men aldrig över 10 km/h mer – dumt att bli av med körkortet.

Men att tro att genom att sänka ett teoretiskt värde på medelhastighet genom att ”ta fast” oss som inte kör mer ”för fort” än 6-7 km/h är skrattretande. Många kör mer än 6km/h för fort och skall polisen kunna få något slags förtroende för detta får man trafikstockning vid kontrollstationerna. Många kommer att åka fast. Alternativet är att man tar någon då-och-då – vilket inte är lyckat ur ren rättsäkerhetssynpunkt: åker man ”lika mycket” för fort på samma vägsträcka när polisen står där, skall alla eller ingen åka fast.

Ser man hur verkligheten ser ut kommer inte 4 km/h sänkt medelhastighet att hjälpa något. Folk kommer fortfarande hålla dåliga avstånd (säkert sämre eftersom det går långsammare), inte använda blinkers, inte se sig och och planera sin körning och byta radiostation osv, osv, osv.

Vill man sänka medelhastigheten så får man sänka hastighetsgränsen – inte sätta dit folk för 6km/h över hastighetsgränsen. Förutom utanför skolor – då får man banneme hålla hastigheten.

Är det någon skillnad på män och kvinnor

Fick en son för 12 veckor sedan. Vi har sedan dess träffat tre andra ”småbarn”: flicka 15 månader, flicka 13 månader och pojke 14 månader. Har bara reflekterat över hur dessa barn har bemött vår lilla son.

I fallet med flickorna har dom uppmärksammat lilla O så fort vi har kommit innanför dörren. Trots att han har varit nerpackad i sin bilbarnstol. Dom skall kramas och titta och är nyfikna  mer eller mindre genom hela kvällen.

Pojken därimot lade inte märke till lilla O under hela kvällen. Trots att jag försökte få honom att titta och klappa.

Har ”könsmaktsordningen” påverkat barnen redan efter 13-14 månader eller ÄR det faktiskt så att det (generellt förstås) är någon slags skillnad mellan pojkar och flickor?

Märk väl att jag inte lägger någon som helst värdering i detta – bara konstaterar skillnaden.

Kvotering – men bara för andra

Frågan om kvotering för bolagsstyrelser är säkert något som vi inom kort kommer att få se. Frågan drivs från både vänster och höger (fast något mer från vänster och mindre från höger). Frågan är bara om man inte skall ta och sopa lite framför egen dörr först.

”Mitt” fackförbund, Ledarna, driver frågan om kvotering med argument som:

För över lag verkar det tyvärr som att Sveriges näringsliv med börsbolagens styrelser i spetsen inte har fattat att kvinnor är kompetenta. De envisas istället med att kvotera in män bara på grund av deras kön.

Frågan om själva argumenten kan vi ta i ett annat inlägg, men låt oss titta på hur Ledarnas ledning ser ut: av tolv ledamöter är fem kvinnor (41%). Ledningen på åtta personer är tre kvinnor (37,5%). Detta får man väl ändå anse som rätt jämställt – eller?

LO driver också frågan om kvotering. Varför nu centralorganisationen för ”arbetare” skall se till att ett 10-tal nu redan antagligen välbärgade kvinnor skall få ännu mer styrelseuppdrag vet jag inte, men låt oss se på deras ledning. Räknar man de ordinarie ledamöterna är tre av arton (16%) kvinnor och endast två av LOs 14 förbund leds av kvinnor.

”Men – det är ju medlemmarna som röstar, det är inget som ledningen kan göra någonting år” kan väl vissa hävda. Jovisst, men vad är det som gör demokrati genom kongressledamöter så mycket bättre än demokrati genom aktieinnehav? Dessutom har man i ett företag investerat en hel del pengar för att få rösta. På en förbundskongress använder man ju andras pengar (=medlemmarna) för att få kunna rösta.

Som Maria Ludviksson på SvD skriver:

”Thorwaldssons kvotering avser nu inte de egna leden utan svenska företagare och deras styrelser. Över dessa vill Thorwaldsson gärna bestämma. Varför börjar han inte med sin egen gård och åtminstone småkrattar lite bland högarna?”

Sverige förstår inte detta med försvar

Sverige har inte befunnit sig i krig sedan 1814 – alltså snart 200 år sedan. Vi var neutrala under första världskriget och ”neutrala” under andra och är mycket lyckligt lottade för att vara ett land i Europa.

Debatten om försvaret tar sig rätt lustiga uttryck, bland annat en debatt i P1 Morgon där Inti  Perez Chavez kläckte ur sig:

”Den spelar på föreställningen att unga som ägnar sig åt kultur gör något oviktigt och borde göra något annat”, sa Chavez Perez.

Anledning av detta är Försvarsmaktens reklamkampanj där folk leker med Post-IT-lappar och Instagrammar sin frukost. Erik Helmersson skriver vidare:

Men än intressantare är att kritikerna blir upprörda över att Försvaret vågar antyda att soldaternas sysselsättning är viktigare än någon av ungdomarnas. Skulle det innebära större samhällsnytta att säkra transport av mat än att lägga upp bilder av den på nätet? Skulle det helt plötsligt vara mer relevant att skydda en by från en krigsherre än att arrangera Postit-lappar?

Eeh… ja? Den som svarar något annat på de frågorna får nog sägas göra sig skyldig till rätt svindlande värderelativism.

I ett land där den spontana känslan om försvar och militär är ”kan det inte bara vara fred på jorden och så kan vi inte bara krama varandra”. Lite naivt och blåögt och när man toppar detta med uttalande av vår statsminister att försvaret är ett ”särintresse” så förstår man om det är svårt att rekrytera folk.

Vi borde importera lite av den stolthet som USA känner för de personer som verkar inom deras försvar – oavsett vad man tycker om det dom utför stöttas dom alltid. Synpunkter och klagomål hänvisar man till politikerna som skickar dit dem.

Men vad tänker kvinnan med…

Kia Andreasson (MP) kläcker i dagens Expressen ur sig följande, angående folkomröstningen om trängselskatten i Göteborg:

Det är inte bra för politiken, det är ett demokratiskt problem att det blir på detta viset.

Vänstern (ja, MP är vänster) har just denna syn på demokrati: medborgarna skall gå till valurnan vart fjärde år och sedan tiga still. Detta gäller både i frågan om trängselskatten men även övriga frågor så som vård-skola-omsorg, EU och allt därimellan. Istället för att vi som medborgare får välja äldreboende, tandläkare eller vad det än må vara ”på dagen” (genom att gå någon annanstans) så är den yttersta formen av demokrati att man får röst på ett åsikts-paket vart fjärde år.

Ännu lustigare är att MP driver frågan om direktdemokrati i sitt partiprogram:

Vi tror på en direktdemokrati där besluten fattas av dem som berörs. Beslut i valda församlingar måste kompletteras och kunna överprövas direkt av medborgarna. I en demokrati måste det finnas möjligheter för alla att delta i beslutsfattandet, samtidigt som valda representanter har medborgarnas mandat att fatta beslut.

Kanske ett litet lästips på vägen Kia?

Kärnkraft är för politisk

Sveriges Radio rapporterar att kärnkraften i Europa kan vara borta om 20 år. Dels är de flesta aktiva reaktorer idag gamla och dels så byggs det väldigt få nya – endast 14 stycken. Att jämföra med de 180 som är igång – varav 150 kan försvinna om 20 år.

Sveriges reaktorer är näst äldst i hela Europa så vi har definitivt en stor utmaning för att säkra vår i stort sätt fossilfria elproduktion. Ja, jag skrev fossilfri efter som vi med vatten- och kärnkraft täcker 90% av vår energiproduktion. (siffror från 2004, Wikipedia).

I Sverige har kärnkraften varit hackekyckling sedan 1970-talet med en kulminering vid folkomröstningen 1980. Vi hade tom en lag, den sk. ”Tankeförbudet” där det fastslogs att man inte ens fick räkna, konstruera eller förbereda ett nytt kärnkraftverk i Sverige. Detta har gjort att mycket pengar nu går åt till att reparera, underhålla och uppgradera de gamla kärnkraftverk som vi nu har.

Regeringen tog dock beslut i 2010 att det FICK byggas nya kärnkraftverk, men då bara för att ersätta befintliga. En rimlig kompromiss enligt mig, men antagligen kom detta beslut 10 år för sent.

Ju längre anti-kärnkraftrörelsen fördröjer byggandet av nya kärnkraftverk, ju mer osannolikt blir det att det kommer att byggas något nytt kärnkraftverk. Tyvärr tänks det inte längre än näsan räcker – vind-, sol- och vågkraft kommer aldrig att kunna ersätta ett kärnkraftverk, dessutom behöver vi kraftkällor som vi kan ”sätta på” när vi vill. När det är kallt i detta land är det inte sällan att det inte blåser…

Då blir det till att köpa ”fulel” från Tyskland och östländerna och vi – och miljön – har förlorat på hela ”abrovinschen”. Detta till stor kostnad för skattebetalarna. Lika mycket pengar som det kostade att lägga ner Barsebäck har man lagt på att uppgradera de övriga kärnkraftverken för att täcka den minskande kapaciteten. Hål i huvuet? Nej, politik kallas det…

Nyans på näthatet

Debatten om näthatet har flödat den senaste veckan och som vanligt finns det alltid en nyans som inte kommer fram. Tyvärr måste man då börja debatten med att ursäkta sig och förklara att man självklart är emot det hat som här har drabbat Åsa Lindeborg med flera. Precis som Sanna Rayman gör:

Jag måste få addera ett par vinklar till näthatsdebatten. Låt mig upprepa: a-d-d-e-r-a. Det här inlägget handlar inte om att gå i clinch med uppfattningen att näthatet är ett stort problem. Det faktum att jag här nedanför kommer ifrågasätta hur debatten har utvecklats kommer av en del flit-misstolkas som att jag bagatelliserar näthatet. Det gör jag verkligen inte. Jag är väl medveten om det ytterligt obehagliga i att folk beter sig som svin, skriver otidigheter, förolämpar, kränker och skickar rena hot till andra människor. Det är förfärligt.

Så, då var det avklarat. Debatten är lika hetsig som självklar: det är inte ok att skicka anonyma hotmail och sexuella anspelningar till personer (oavsett män som kvinnor) för något som dom skriver. Aldrig, aldrig, aldrig – punkt.

Vad är förklaringen då? De som har blivit drabbade tillhör mer eller mindre ”eliten” – alltså de som har en kolumn, spalt eller uppslag till att dag ut och dag in sprida sina åsikter. Och de som anonymt hotar är de som ibland nämns på sidorna: arga män, som inte tror på patriarkatet, genuscertifierade dagis och stora flyktingströmmar. Att sedan få det inrubbat i ansiktet i tidningarna gör tyvärr att det kokar över. Och att skicka ett anonymt mail är ju enkelt… ibland alltför enkelt kan jag tycka.

Men vad näthatet INTE har handlat om är det som inte ligger i vänstermittfåran (och ännu längre vänsterut). Paula Neuding skriver t.ex.

I somras skrev Sara Skyttedal, vice ordförande i Kristdemokraternas ungdomsförbund, att hon är kritisk till Pridefestivalen. Festivalen är sexfixerad, exhibitionistisk och missgynnar homosexuella, menade hon. För detta möttes hon av aggressiva, osakliga påhopp från etablerade journalister och tyckare. Längst gick förmodligen Alexander Bard med: ”WHO ASKED YOU FOR YOUR FASCIST OPINION? We are NOT HERE TO PLEASE YOU! Fuck off, BITCH!”

Per Ström, f.d. jämställdhetsdebattör, gav för en tid sedan upp helt med att debattera efter att ha blivit trakasserad hejdlöst av bloggar och tidningar. Av ju de som nu säger att dom också blir hotade. Men då var hoten helt plötsligt ok.

Kan vi inte lyckas att debattera ALLT hat istället för att hela tiden behöva diskutera ”Men dom då? Men dom då?”. Det blir en meta-debatt som bara gör skyttegravarna djupare – och då kommer man definitivt ingen vart…

PS. Fredrik Virtanen skriver också lite nyanserat DS.

Omröstning om EUs budget skall hållas hemlig

Så verkar det som att EU-ländernas regeringschefer har kommit överens om en långtidsbudget för EU. Runt 8 700 miljarder kronor under åren 2014 – 2020 vilket för Sverige verkar landa i ca 4 000 kr / person årligen.

Reinfeldt har med näbbar och klor kämpat för att behålla rabatten, vilken finns till för att bidka nettobetalarna inom unionen. Som med gökungarna i fågelboet vet alla regeringschefer att om man inte ropar högst kommer någon annan att lägga beslag på pengarna.

Det mest anmärkningsvärda är EU-parlamentets talman, Martin Schultz, uttalande om att omröstningen om budgeten i parlamentet skall hållas hemlig. Talmannen för en folkvald församling går alltså öppet ut och säger att omröstningar skall hållas hemliga!

Vid en omröstning blir pressen hemifrån hård på många ledamöter. Svenska ledamöter från Folkpartiet och Socialdemokraterna har tidigare haft andra åsikter än sina partier hemma när det gäller EU:s budget.

Bra – politiker skall hållas något på avstånd från partierna och inte lyda partipiskan i alla frågor. Lite mer av denna varan behövs i vårt egna parlament, riksdagen, men nu får vi nöja oss med EU-parlamentet istället.

Som vanligt var förhandlingarna en riktigt nattmangling. Rekommenderar er att läsa Cervenkas krönika… är det verkligen utpumpade, natttrötta personer som vi vill skall ta sådana här viktiga beslut?

DN1 DN2 SvD Aftonbladet