Måste vi verkligen dela upp världen i kön…

Melodifestivalen har precis avslutat sin sista deltävling – om det nu är någon som av någon anledning råkat missa detta. Följer det inte direkt, bryr mig inte alls – men har ändå sett de flesta deltävlingar. Mest för att höra bidragen, sedan har jag faktiskt stängt av TV:n eller bytt till någon annan kanal. Musik intresserar mig ändå.

Som vanligt är väl bidrag generellt inte alls speciellt bra, men i år – framförallt tredje deltävlingen – så har det varit rätt ok (med Mello-mått mätt). Så nu när den sista delfinalen har avslutats kan det väl vara trevligt att se lite vad som skrivs av ”experterna”. Surfar då in på SvD där man möts av:

Som om tävlingen avgjordes i Saudiarabien

Ett program i svensk TV, där vi har tydligt uttalade HBT-personer (Army of Lovers), lättklädda dansare (kvinnor och män), mer eller mindre utmanande klädda artister osv, jämställs alltså med en diktatur som styrs av shahira-lagar, där kvinnor inte får köra bil eller gå ”obeslöjade” på gatan. Och anledningen – jo, svenska folket tänkte inte tillräckligt genus genus när dom ringde in och röstade…

Om detta är problemet med jämställdheten i Sverige idag – ja, då har vi faktiskt inga problem…

Är det någon skillnad på män och kvinnor

Fick en son för 12 veckor sedan. Vi har sedan dess träffat tre andra ”småbarn”: flicka 15 månader, flicka 13 månader och pojke 14 månader. Har bara reflekterat över hur dessa barn har bemött vår lilla son.

I fallet med flickorna har dom uppmärksammat lilla O så fort vi har kommit innanför dörren. Trots att han har varit nerpackad i sin bilbarnstol. Dom skall kramas och titta och är nyfikna  mer eller mindre genom hela kvällen.

Pojken därimot lade inte märke till lilla O under hela kvällen. Trots att jag försökte få honom att titta och klappa.

Har ”könsmaktsordningen” påverkat barnen redan efter 13-14 månader eller ÄR det faktiskt så att det (generellt förstås) är någon slags skillnad mellan pojkar och flickor?

Märk väl att jag inte lägger någon som helst värdering i detta – bara konstaterar skillnaden.

Nyans på näthatet

Debatten om näthatet har flödat den senaste veckan och som vanligt finns det alltid en nyans som inte kommer fram. Tyvärr måste man då börja debatten med att ursäkta sig och förklara att man självklart är emot det hat som här har drabbat Åsa Lindeborg med flera. Precis som Sanna Rayman gör:

Jag måste få addera ett par vinklar till näthatsdebatten. Låt mig upprepa: a-d-d-e-r-a. Det här inlägget handlar inte om att gå i clinch med uppfattningen att näthatet är ett stort problem. Det faktum att jag här nedanför kommer ifrågasätta hur debatten har utvecklats kommer av en del flit-misstolkas som att jag bagatelliserar näthatet. Det gör jag verkligen inte. Jag är väl medveten om det ytterligt obehagliga i att folk beter sig som svin, skriver otidigheter, förolämpar, kränker och skickar rena hot till andra människor. Det är förfärligt.

Så, då var det avklarat. Debatten är lika hetsig som självklar: det är inte ok att skicka anonyma hotmail och sexuella anspelningar till personer (oavsett män som kvinnor) för något som dom skriver. Aldrig, aldrig, aldrig – punkt.

Vad är förklaringen då? De som har blivit drabbade tillhör mer eller mindre ”eliten” – alltså de som har en kolumn, spalt eller uppslag till att dag ut och dag in sprida sina åsikter. Och de som anonymt hotar är de som ibland nämns på sidorna: arga män, som inte tror på patriarkatet, genuscertifierade dagis och stora flyktingströmmar. Att sedan få det inrubbat i ansiktet i tidningarna gör tyvärr att det kokar över. Och att skicka ett anonymt mail är ju enkelt… ibland alltför enkelt kan jag tycka.

Men vad näthatet INTE har handlat om är det som inte ligger i vänstermittfåran (och ännu längre vänsterut). Paula Neuding skriver t.ex.

I somras skrev Sara Skyttedal, vice ordförande i Kristdemokraternas ungdomsförbund, att hon är kritisk till Pridefestivalen. Festivalen är sexfixerad, exhibitionistisk och missgynnar homosexuella, menade hon. För detta möttes hon av aggressiva, osakliga påhopp från etablerade journalister och tyckare. Längst gick förmodligen Alexander Bard med: ”WHO ASKED YOU FOR YOUR FASCIST OPINION? We are NOT HERE TO PLEASE YOU! Fuck off, BITCH!”

Per Ström, f.d. jämställdhetsdebattör, gav för en tid sedan upp helt med att debattera efter att ha blivit trakasserad hejdlöst av bloggar och tidningar. Av ju de som nu säger att dom också blir hotade. Men då var hoten helt plötsligt ok.

Kan vi inte lyckas att debattera ALLT hat istället för att hela tiden behöva diskutera ”Men dom då? Men dom då?”. Det blir en meta-debatt som bara gör skyttegravarna djupare – och då kommer man definitivt ingen vart…

PS. Fredrik Virtanen skriver också lite nyanserat DS.

Sanna – det är du som bevisar genushysterin

Efter Cecilia Malmströms utnämning till EU-kommissionär har hon från alla håll fått positiva kommentarer. Dock så kunde Per Ström inte hålla sig riktigt:

Regeringen har nominerat Cecilia Malmström till ny svensk EU-kommissionär. Ett utmärkt val, eftersom folkpartisten Malmström är mycket kompetent. Samtidigt väcker utnämningen frågetecken ur ett jämställdhetsperspektiv: Är det överhuvudtaget möjligt för en karl att bli svensk EU-kommissionär?
Sverige har varit EU-medlem i 15 år. Under den tiden har vi haft två kommissionärer, Anita Gradin och Margot Wallström, båda kvinnor. Redan då hette det att ”det ska vara en kvinna”.

Det fullkomligt haglar ut anti-jämställdhets-argument så att det tillslut blir lite löjligt. Dock tror jag att Per är smartare än så. Det dröjde självklar inte längre förrän svaret kom, då via Sanna Rayman på SvD:

I Pär Ströms artikel finns en maskulinism som går hand i hand med ett antal feministiska riktningar. Han anlägger en strukturell analys med vidhängande millimeterrättvise-krav om jämn fördelning mellan könen. Samtidigt säger han sig vilja ha en sann och könsneutral jämställdhet där sådant som kompetens sätts främst.

Poängen med mycket av det som Per Ström skriver är att han just använder genus-tyckarnas millimeter rättvisa och använder den i situationer där samma millimeterrättvisedebatt aldrig förs. Jämför antal kvinnor i bolagsstyrelser med hur många som gör lumpen? Per tycker alla gånger att Cecilia ÄR kompetent men frågar sig hur debatten hade gått om situationen hade varit den omvända.

Svaret från Sanna ger ytterligare poäng hos Per – har någon skrivit en försvarsartikel på ett inlägg av Gudrun Schyman? Tveksamt – och det är precis det som Per sätter fingret på.

Min ståndpunkt i hela dramat – om Sveriges ”tre damer i rad” – är ”och?”. Vem bryr sig? Det har faktiskt varit kompetenta personer hela högen, precis som de män som har suttit som statsminister i Sverige och på poster som har varit mer ”uppblandade” – typ justitieministerposten. Egentligen skall inte ens könet diskuteras, tyvärr har vi det så i Sverige.

Tänk om det var tvärtom?

En fängelsepsykolog har gjort en fånge ”på smällen” och tidningarna målar med stora penseln: ”Psykolog utnyttjade förtroendeställning”, ”Fängelsekund utnyttjad”

Nu är det ju dock så att detta inte är fallet – eller jo, så är fallet, fast tvärtom. Psykologen är kvinnan som har blivit gravid och mannen är den fängslade. Nu skrivs artikeln i rätt neutrala ordalag om förhållandet men fokuserar mest på det bestialiska mord som mannen utfört.

Gott så, men jag tänker i mitt stilla sinne hur artikeln hade sett ut om det hade varit tvärtom…

One way only

Hans på Motpol uppmärksammar det som ”jämställdhet” inte sällan handlar om:  jämställdhet åt rätt/ett håll. Anna Laerstadius Larsson skryter i en krönika över hur hennes man lagar mat, kollar lika gärna på damgolf som herrgolf och tycker det är självklart att hon och dottern skall spela fotboll.

Det var väl roligt. Men vad har det egentligen med jämställdhet att göra? Tänk dig det motsatta, att en man skulle skriva detta om sin fru och sedan etikettera det som ”jämställdhet”. ”Jo, du vet, frugan tittar lika gärna på MMA som på Idol. Hon väntar med middagen dukad när jag kommer hem. Maten är jättegod. Aldrig någonsin hör jag henne klaga över den tid det tar att laga den.” Om frugan dessutom skulle komma från Thailand eller något annat utomeuropeiskt land kan du ge dig fanken på att frun i fråga betraktas som piga (människors skadeglädje över att fem män väntade på samma thailändska tjej på Arlanda går inte att ta miste på, ”de skulle säkert ha utnyttja henne ändå!”).

Man blir lätt matt…

Tack Maud för att du håller dig borta

Maud Olofsson (C) har igen visat att hon någonstans längst inne är liberal. Nu har hon satt ner foten i bolagsstyrelsejämställdhetsfrågan:

Det är inte politikernas ansvar att bolagen har dålig könsfördelning

Just så. Att politiker inte skall lägga sig i är det många som inte har begripit utan gapar ”gör nått” så fort någon statistiksiffra går åt fel håll – eller rätt håll, men för sakta. Maud har i alla fall fattat vinken. Hoppas fler politiker runt om i landet kan göra det också!

Flicka dödas av män

Det har på kort tid inträffat ett antal tragiska mord av flickor i Sverige. Tre fall som togs upp på SVT nu på morgonen var det ”flickor mellan 15 och 19 år”. Samtliga hade bragts om livet av ”unga män”.

Jag undrar vad som gäller när det gäller ålder och brukandet av ”flickor/pojkar” samt ”kvinnor/män”. Jag anser att dessa ordpar bör behandlas ”jämlikt”. Om en 16årig ”flicka” blir utsatt av en jämnårig bör denna benämnas ”pojke” – inte ”ung man”. Jag undrar vad detta beror på? Är det för att väcka mer sympatier i nyhetsrapporteringen? För att man kan kunna hävda ”mäns” våld mot ”kvinnor” – fast då får man väl använda just kvinnor lite mer. Nu oftast blir det ”flickor”.

Kielos missar poängen

Katrine Kielos missar idag helt Malin Striwes poäng när det gäller arbetslösheten. Först började vänsterpartiet hävda att kvinnorna drabbas mest. Malin kontrade då med att ”så är det inte alls, det är männen” och nu har alltså Katrine positionerat sig mellan dessa två – det är synd om bägge könen, fast på olika sätt. Dock har Katrine missat Malins poäng:

Män och kvinnor gör sina val. Och det är inte mer synd om det ena könet än det andra. Det som är synd är att vänstern försöker förvanska verkligheten och göra kvinnor till offer när de inte är det.

Gissar att Kielos läste rubriken och nöjde sig med det. Att vänstern aldrig riktigt förstår att det inte ALLTID måste finnas offer och framförallt att man måste dela upp folk i stora grupper (män/kvinnor, arbetande/arbetslösa, friska/sjuka osv) för att sedan ställa dessa MOT varandra (”det är mer synd om DOM än DOM…”). Gnälligt är var det är!