Verkligheten före hoppet

Mona och Fredrik har nu åter igen stångats i en undersökning där väljarna har fått välja vem av dom två som är bäst på att:

  • Företräda Sverige utomlands
  • Leda regeringens arbete
  • Skapa en majoritet i riksdagen
  • Ingjuta hopp om en bättre framtid för Sverige
  • Leda Sverige i händelse av en allvarlig kris
  • Företräda Sverige i Europa

I samtliga ”grenar” vinner Fredrik totalt sätt, men ser man till partigrupperna vinner Fredrik också där – förutom i två kategorier: hopp och majoritetsfrågan. Hanne Kjöller på DN fingrar lite på det som jag har varit inne på tidigare: folk börjar bli smartare och smartare. Eller som hon uttrycker det:

Det verkar som om folket tar krisen på större allvar än den politiska vänstern, att verkligheten hunnit i fatt populismen.

Långt ifrån alla håller med, men vissa gör. Jag tror helt enkelt att vi faktiskt är på väg mot en mer globaliserad värld och där väljarna i många fall har fattat detta före vänsterkoalitionen.

Mona gör sig till underdog…

Är inte detta gulligt?

Du som är så duktig och så väl påläst och så mästrande i varje inlägg. Det kan ju inte vara så att din politik leder till effekter som du inte hade tänkt dig.

Politik leder alltid till effekter som man inte har tänkt sig. Exempelvis att LAS stänger ute unga från arbetsmarkanden och att prisregleringar skapar varubrist (=hyreslägenheter). Det som det handlar om är att ställa fördelarna mot nackdelarna.Men att man som statsministerkandidat utmålar sin motståndare som påläst och duktig, hur ser man sig själv då? Eller tror man att väljarna kommer att rusa efter en slapp och okunnig person? PJ Linder avslutar det fint:

Göran Persson, kom tillbaka, allt (well, en del…) är förlåtet!