Verkligheten före hoppet

Mona och Fredrik har nu åter igen stångats i en undersökning där väljarna har fått välja vem av dom två som är bäst på att:

  • Företräda Sverige utomlands
  • Leda regeringens arbete
  • Skapa en majoritet i riksdagen
  • Ingjuta hopp om en bättre framtid för Sverige
  • Leda Sverige i händelse av en allvarlig kris
  • Företräda Sverige i Europa

I samtliga ”grenar” vinner Fredrik totalt sätt, men ser man till partigrupperna vinner Fredrik också där – förutom i två kategorier: hopp och majoritetsfrågan. Hanne Kjöller på DN fingrar lite på det som jag har varit inne på tidigare: folk börjar bli smartare och smartare. Eller som hon uttrycker det:

Det verkar som om folket tar krisen på större allvar än den politiska vänstern, att verkligheten hunnit i fatt populismen.

Långt ifrån alla håller med, men vissa gör. Jag tror helt enkelt att vi faktiskt är på väg mot en mer globaliserad värld och där väljarna i många fall har fattat detta före vänsterkoalitionen.

Det är dåligt med fattiga i Sverige

Juli… nyhetstorka. Då mumsar Expressen upp med en snyft-snyft-serie om fattiga i Sverige – IGEN. Hanne Kjöller på DN sågade då detta friskt, lika så gör Johan Ingerö det här:

Och än en gång tvingas vi påminna trygghetsnarkoleptikerna om att fattigdom inte handlar om frånvaro av snygga gympadojor och utlandsresor. Det finns ett försvinnande lågt antal verkliga fattiga i Sverige, och då handlar det i regel om illegala gästarbetare eller folk som fallit mellan maskorna inom psykiatrin och narkomanvården. Inte om folk som ynglat av sig i warp-fart eller uppbär sjukpension för arbetsskador.

[…]

Göran Persson förklarade i dokumentärserien Ordförande Persson vad det hela egentligen handlar om. Välfärden måste vara generell för att majoriteten ska acceptera den. För att behålla makten blev socialdemokratin alltså tvungen att även börja stödja människor som klarade sig på egen hand. I den ekvationen kvittades de verkligt utsatta bort, samtidigt som en helt förljugen bild av vad fattigdom egentligen är började spridas.

Åter igen ett sådant där lysande inlägg som måste läsas. Kanske man tänker efter en eller två gånger innan man börjar torka en tår när man läser tidningen. Även Hannes text är mycket läsvärd, men framförallt skrämmande. Som när 25-åriga Hanna med dottern Noa 1,5 år klagar på underhållsbidraget:

Underhållsstödet täcker inte kostnaden för ett barn, säger Hanna.

Som att staten skall se till att ett barn blir ett nollsummespel för föräldrarna? Då har man banneme missat något på dagordningen. Så har även Veronica Palm och Monica Green i vanlig ordning gjort… se Johan Ingerös uppdateringar…

Hanne får på nöten

Hanne Kjöller på DNs ledarredaktion får rejält på nöten efter sin ledare om A-kassan. Eftersom tjänstemännen på Arbetsförmedlingen inte följer de lagar som finns och inför sanktioner mot folk som inte söker jobb på annan ort eller kan tänka sig att flytta så anser Hanne att ”medborgarlönen är redan införd”. Så långt vill jag nog inte riktigt sträcka mig, men en sak håller jag med om – det var längesedan A-kassan fungerade som den var tänkt: som en omställningsförsäkring.

Det visar en undersökning som Hanne refererar. 44 procent av de tillfrågade tycker att man absolut inte skall behöva flytta för att jobba på annan ort. 41 procent tycker absolut inte att om man har jobbat 5 år på ett jobb skall vara tvingad att söka andra typer av jobb. Så det är klart att med den inställningen så kan inte A-kassan mer än utnyttjas. Som att man efter några år på ett yrke får en livlina á la ”Vem vill bli miljonär” och aldrig kan falla tillbaka längre än den nivå som man precis har klivit över. Grundtrygghet har övergått i curlingtrygghet.

Detta retar ju självklart livet ur de flesta vänsterdebattörer som verkligen anser att staten skall tillhandahålla en obegränsad livlina. Per Persson skriver:

Om målet är att så många som möjligt ska få arbete, och att så få arbetstillfällen som möjligt ska stå tomma, måste man inse att man ibland måste få människor att flytta eller pendla. Jobben kommer inte att skapas precis där man vill, de kommer de behövs. Dessutom kan inte alla bli artister eller tv-producenter. Vissa måste försörja sig som städare eller varför inte på såna yrken jag haft; lagerarbetare och servicetjänster via telefon.

Ja, verkligheten fungerar så. Har själv kompisar som jobbar någon annanstans (pendlar 1-1,5 timme per dag) för att kunna jobba. Det jobb som ligger närmare går man och väntar på, man får helt enkelt ta något/några hundår. Det måste man göra – annars hade inte samhället gått ihop

Värdeladdade ord

Angående bonus i vården:

Det talas om bonussystem inom vården. Det första man kan fråga sig är varför begreppet bonus används unisont när man talar om läkare och sjuksköterskor, men ackord lika unisont när man talar om arbetare inom byggnads- och industrisektorn, brevbärare och sopåkare?

Bonus och ackord är samma sak. En rörlig lönedel som utfaller i tid eller pengar när man hinner med mer än det som ligger i botten för grundlönen. Skillnaden mellan bonus och ackord är en skillnad i associationer och laddning.

Precis så… vilka ord man väljer är oerhört viktigt och att det är bra att någon tar upp detta. Det viktigaste borde ju – oavsett om det är människor eller hus man reparerar – att man får bästa kvalitet för minsta möjliga pengar.