Makten framförallt

Hittade detta i GPs ”Tyket” i dagens tidning:

I Uddevalla lämnar en av de tongivande socialdemokraterna, Louise Persson, politiken efter valet. För Radio Väst förklarar hon att hon är trött på att behöva sitta i opposition i fullmäktige.

– Men, undrar reporten, det hör väl till demokratins spelregler att man ibland får sitta i opposition?

– Som socialdemkrater har vi historiskt suttit i opposition väldigt få gånger och jag tycker att det är så det skall vara, klargör Persson.

Lite försynt undrar reportern om det inte är är väljarna som avgör.

– Naturligt är det väljarna som avgör, svarar Louise Persson. Men mitt engagemang bygger ju på att jag gick in i politiken under en tid när vi satt i majoritet och hade gjort det länge.

Man undrar vilka fullmäktigepolitiker det finns runt om i kommunerna.

Långsökt om S och SD

SvDs ledarblogg uppmärksammar att Mona Sahlins tal om att aldrig samarbeta med SD kanske inte gäller överallt i partiet:

Alla har väl till leda hört socialdemokratiska företrädare påpeka att de aldrig kommer att samarbeta med Sverigedemokraterna.
På DN Debatt skrev Mona Sahlin exempelvis tillsammans med Miljöpartiets Maria Wetterstrand och Peter Eriksson att:
”Socialdemokraterna och Miljöpartiet har enats om att inte på något sätt samarbeta eller göra sig beroende av Sverigedemokraterna om partiet kommer in i riksdagen efter nästa val.”
Kanske är det tänkt att läsas bokstavligt – att det är först efter nästa val som samarbete inte får ske.
På lokal nivå tycks man inte ha samma vattentäta skott som Sahlin et consortes vill ge sken av. I Sydsvenska Dagbladet berättas i dag om en demonstration mot kommunstyrets politik med avgiftsbelagd skolmat. Och det ser ut som att SD och S gör gemensam sak.

Det man bör lägga fokus på här är orden ” det ser ut som”, vilket är precis vad det är. Kanske vet ledarredaktionen mer om fallet än vad som står i Sydsvenskan, men jag kan inte se att det är något samarbete, mer än att man tycker lika i en fråga. Skall ”samarbete” vara det samma som att aldrig hålla med SD i någon fråga, kan riksdagsarbetet bli rätt trassig i nästa mandatperiod – om nu SD kommer in.

Kanske något på samma spår

Jag hade en liten utläggning för någon dag sedan – att tiden har sprungit ikapp (S) och vänstern i allmänhet. Kanske folk har blivit för upplysta helt enkelt. Attlia är inne på samma spår:

Kanske har tiden tillslut hunnit ikapp socialdemokratin? Partiet som egentligen föddes 1914, då de revolutionära socialisterna gick sin egen väg. Kvar blev revisionisterna, de som trodde att socialism kunde införas genom fria val och parlamentarism.

Och det gick ju ändå bra. Förutom en liten ”glitch” mellan 1976-1982 och 1991-1994 så har vi haft en (S)-regering. Dock, klassbegreppet urholkas mer och mer. Färre och färre människor tror på idéen att dela upp människor i grupper och ställa dessa mot varandra. Att vara tjänsteman eller arbetare är ingen garant för en löneskillnad och hantverkare (klassiska arbetaryrken) blir egna företagare och gränserna mellan olika grupper suddas ut. Precis som Attila, så tror jag att detta är något som Socialdemokratin förlorar på.

Vänstern har alltid behandlat folk i grupper, som inte sällan ställs mot varandra. Därför får nu – framförallt (S) – svårare i opinionen. Främst märks detta i Stockholm… världen förändras och inte (S) med den.