Människor – sluta ta ansvar

I ena stunden vill man lagstifta om civilkurage – i nästa stund bestraffar vi den samma. Per-Anders Pettersson skall nu sitta ett år i finkan för att han har räddat en 68-årig dam från en fylletratt som tagit stryptag på henne. Per-Anders gjorde rätt när han slog första slaget, men på det andra gick han över gränsen:

Tingsrätten ansåg att nödvärnsrätten bara kan hävdas vid det första slaget som utdelades när 26-åringen befann sig inne i kvinnans bil, men menar att det andra slaget som utdelades utanför bilen inte kan betraktas på samma sätt:

”I detta läge kan det rimligen inte ha varit befogat att Per-Anders Pettersson utan vidare slog ett så hårt och livsfarligt slag mot NN:s huvud att skallbenet sprack”, skriver tingsrätten.

Känns som att var och varannan människa måste ha läst 25 poäng straffrätt innan man ger sig in och hjälper medmänniskor i nöd. Detta händer bara i Sverige.

Vi kan inte tvinga folk att vara hjältar

Beatrice Ask (M) trampar idag riktigt snett på SvDs Brännpunkt. Folk skall tvingas – via lag – att vara hjältar. Det handlar om den sk. ”civilkuragelagen” och en utredning skall nu tillsättas för att undersöka hur en sådan lag skulle se ut. Vad tänker människorna på?

Vi skulle alltså få en situation där ”var och en att efter förmåga ingripa när någon är i nöd.” Vem tusan skall bestämma det? I domstol? En lag som denna skulle knappast få folk att hjälpa till mer och det hade snarare blivit det omvända. Letar polisen efter vittnen till något lär en person som inte ”efter förmåga har ingripit” hålla näbben. Detta leder då till färre fällande domar mot personer som begår brott. Snacka om omvända världen.

Läs också Hanna Wagenius. Det kan te sig tvärtom också – att människor lägger sig för mycket:

Tolererar domstolarna allt för många omotiverade ingrepp riskerar vi ett samhälle där folk exempelvis ringer 112 i onödan för att vara på den säkra sidan. Hur bra vore det egentligen på en skala?