Bodström får mycket uppmärksamhet

Thomas Bodström har det rätt tufft nu. Först hängs han ut som riksdagens storskolkare, sedan att han sitter med i en privatskolas styrelse (ajabaja för en sosse!) och nu har han dessutom blivit invald i kyrkofullmäktige. Ingerö rapporterar:

De garanterade mig att jag inte skulle komma in. Jag stod på tjugonde plats och jag ställde upp med stor tveksamhet. Vi var överens om att jag inte skulle ha tid med det av familjeskäl […] Jag får ta en diskussion om vad som gäller, om jag ska fullfölja det eller ej. Jag har inte behov av fler engagemang.

Garanterade att jag inte skulle komma in…? Sedan när avgör någon annan än väljarna sådana ting?
Den här sortens valcharader skämmer ut politiken. Vad sägs om färre politiska uppdrag och mer kvalificerade kandidater som inte redan är verksamma på två-tre olika nivåer redan.

Angående hans skolk i riksdagen: Tycker att hela historien visar på grundproblemet – riksdagen har tappat sin betydelse. Det är regeringen som ”styr” och besluten är i stort sätt redan bestämda när dom väl landar i kammaren. Att Bodström inte är det gör varken till eller från – beslutet hade blivit det samma.

Kan dock inte bestämma mig om jag har problem med hans (eller någon annans) yrkesutövning vid ”sidan om” riksdagsarbetet. Det är självklart bra med politiker som faktiskt är (eller iaf HAR varit) yrkesarbetare – nej, sakkunnig på något departement eller politisk sekreterare räknas inte. Då får man se riksdagsarbetet som en styrelsepost – inte ett heltidsarbete. I så fall skall dock lönen anpassas efter detta…

Det är snarare Boström som behöver fila

Maud Olofsson plockade poäng hos många när hon i veckan gick ut och sa att hon var emot kvotering av bolagsstyrelser, till skillnad från Mona Sahlin. Lika många försöker nu plocka poäng av Mauds uttalande, bland annat f.d. justitieministern Thomas Bodström:

Idag har vi en könskvotering till bolagsstyrelser genom att män väljer män. Därmed blir alltså kvinnor diskriminerade i den här frågan. Om man jämför med Norge, som har en lag på att kvinnornas andel är 40 %, så har dem mer än dubbelt så hög andel. Beror det på att kvinnorna i Norge är dubbelt så smarta än i Sverige?

Undrar om det inte är Thomas som måste fila på argumenten lite. 1) Vi har idag ingen könskvotering av män, 2) Därmed faller också påståendet att kvinnor är diskriminerade, 3) Varför skulle stiftandet av en lag i Norge innebära att kvinnorna där är smartare? För mig känns det nästan tvärtom: i Sverige tror vi på människor och anser att kvinnor (och alla andra som inte kan ta sig till bolagsstyrelser) är smarta nog att faktiskt kunna ta sig dit själva. Utan lag.

Maud har snarare lagt sig på en rätt hyfsad nivå i frågan. Ingen lag, ingen hot om lag, men väl opinionsbildning, hon har skrivit till bolagsstyrelser och frågan lever i allra högsta grad. Så alla ni som gnäller där ute, om jämställdhet är ren statistik är det bra med kvotering, nu är det dock människor vi pratar om… fast när brydde ni er om det senast?