Det är skillnad på möjligheter

SvDs ledare skriver idag om de sk. ”stekarna”, alltså personer med mycket pengar. Personer som inte drabbas av lågkonjunkturen.

Inkomstklyftorna i USA ökar ständigt, och är idag i nivå med Ghanas. Men att bara se till de nominella inkomstklyftorna ger inte hela bilden, inte minst för att de inte säger något om vad man faktiskt får för pengarna. Det är trevligt att ha en BMW, men huvudsaken är att man har en bil. Och det har 70 procent av alla amerikanska hushåll som lever under fattigdomsstrecket. Det som en gång var en lyx, och som fortfarande är en lyx i stora delar av världen, är inte längre det för amerikanska konsumenter.

Det blir lite snett när man bara ser till orättvisan, snarare än den absoluta förbättringen för samtliga. Jag tror att det tänkandet bottnar i att man alltid utgår ifrån att om någon tjänar pengar, så måste det automatiskt betyder att någon annan blir fattigare. Att ekonomin är en enda kaka, där om någon tar en stor bit, får någon annan en mindre. Inget kunde vara mer fel.

Man ska förmodligen räkna med att stekarna vid krogborden i Båstad har haft betydligt bättre förutsättningar att ta sig fram i världen än deras jämnåriga i Skärholmens centrum. Frågan är inte om alla haft lika förutsättningar, utan om allas möjligheter har varit tillräckligt bra.

Men frågan om ”möjligheter” är lite mer komplicerad än så? Det handlar ju också om vilka möjligheter som vi anser att det offentliga skall tillhandahålla och ”vara lika”. Att se till att det finns en skola för alla. Sjukvård för alla. Att någon råkar har en förälder med kontakter kan väl knappast en myndighet gå in och styra. Det blir i så fall att man löser något slags kösystem för samtliga jobb i landet. Tänk på den byråkratin och svartmarknad som uppstår. Märkligt uttalande.

Skilj på person och position

Sanna Rayman skriver bra i dag på SvD om vilka som skall gå ”före” vid influensavaccinering:

Det diskuteras huruvida till exempel statsministern bör gå före i kön för vaccin mot höstens befarade utbrott av svininfluensa.

Vi har också kunnat läsa att kriminal- vården önskar förtur – med rubriker skräddarsydda att locka upprördhet över att brottslingar ”premieras”. Men, förtur till vaccination är ingen belöning, utan handlar om att hålla smittspridningen i schack och samhället i gång. Då är det klokt att stävja epidemier inom sjuk- och kriminalvård. Liksom det är bra om statsministern (tillika EU-ordföranden) inte däckar i flunsa.

Misstaget många gör är att tolka saken som en bedömning av människors värde. Det är fel. Det är deras funktioner som värnas och detta är en korrekt prioritering.

Helt klart så. Folk måste lära sig att skilja på folk och position.

Lästips från SvD

Eller snarare PJ Anders Linder:

Först om Gåvoutredningen, eller som den heter på torr offentlighets-svenska: ”Gåvoincitamentsutredningen

Det allra bästa vore förstås om skattetrycket vore så lågt och civilsamhället så rikt att det inte behövdes några särskilda ”gåvoincitament”. Då skulle man till exempel slippa de registreringar av gåvor som måste ske i ett avdragssystem. Men nu ser verkligheten annorlunda ut och då är skattereduktion en viktig förbättring. Det har varit för mycket fokus på stat och marknad i den svenska debatten; det behövs fördjupad förståelse av hur mycket som fristående, ideell verksamhet kan betyda.

Sedan om diskussionen om styrningen av AP-fonderna:

Han ser samma tendens till tjänstemannastyre i politiken. Tidigare stod man som politiker för något långsiktigt och ideellt; nu handlar allt om nästa kvartalsrapport – nästa valresultat.

Ekonomi eller populism?

Detta är skillnaden mellan politik och populism:

Men det är som om de borgerliga har blivit rädda för sin egen skugga: På många områden avstår man från att ifrågasätta kollektivistiska lösningar, och när man förändrar ger man nervösa besked om att det absolut inte sker av ideologiska skäl. När man privatiserar företag handlar det om statskassan, inte om folkligt ägande, och när man höjer brytpunkten för statlig skatt är det i hopp om att stressade medelinkomsttagare ska jobba ännu fler timmar och dra in mer pengar i skatteintäkter. Plötsligt är frihetspolitiken till för statens skull!

Allt enligt PJ Anders Linder på SvD. Och detta knyter lite an till vad jag skrev om Dick Erixons inlägg om A-kassan. Skall politiken leda eller lyssna? I Sverige har vi idag två block – ett bara lyssnar och pratar, regeringen leder, men lyssnar samtidigt. Dom har hamnat i något slags mellanläge mellan att vara populistiska och att leda. Dom leder rätt, men vågar inte förklara varför ”på riktig” utan någon populistiskt.

Precis som att dom är rädda för att framstå som borgerliga. Men det kanske är en valtaktisk fråga… vi vet först efter valet vem som tyckte rätt…?