Dygder är faktiskt bra

Ledaren i dagens SvD har tagit bloggosfären med storm. Johan har nämligen skrivit om dygder eller snarare det han vill kalla för positiv psykologi.

Dygd (grekiska areté) betecknar ett moraliskt eftertraktansvärt personligt karaktärsdrag. (WikiPedia)

Det är alltså inte den psykologin som ställer diagnos på oss när det är fel, utan den psykologi som förklarar varför vi blir lyckliga, vad som faktiskt bygger upp en människa.

Fascinerande nog har positiv psykologi på så sätt kunnat ge nytt liv åt den uråldriga diskussionen om det som i tidernas begynnelse kallades dygder. Det visar sig att de gamla så kallade kardinaldygderna – rättrådighet, tapperhet, vishet och måttfullhet samt tro, hopp och kärlek – är lika viktiga för människan idag som någonsin.

Dessa dygder, som tar sig uttryck i goda personliga egenskaper, är vad som rustar oss för livet och hjälper oss mot det inre mörker som i värsta fall kan slå över i depression och andra psykiska sjukdomar. Människor som är hoppfulla, optimistiska och har en positiv syn på åldrandet tenderar dessutom att leva längre än cyniker och pessimister.

Ja, tror vi inte att det är så? Dick Erixon håller med och lyckas på något sätt få in Stockholm Pride i detta (kritik mot den alltså). Sagor från livbåten påpekar att positiv psykologi är mycket MER än äktenskap, trygga relationer, men så har ju Göran läst pedagogik också. För mig, som blott är ingenjör, så känns det på precis lagom nivå det som Johan skriver. Det träffar rätt och ”känns bra”. Räcker inte det?

Motpol raljerar att ca 50% av alla äktenskap går åt pipan (det betyder att det slutar i skilsmässa), men jag vill väl knappast påstå att Johan ger intrycket av att bara man gifter sig så är allt klappat och klart. Då kan man nämligen lugnt luta sig tillbaka på stabila vänskapsband, ett tryggt samboskap (är det ett ord?) och att man i övrigt faktiskt hittar någon slags mening med livet. Och är positiv… jag är också helt övertygad om att positiva människor lever längre.