Olle Wästberg (ni vet han med den privata kulturen) har skrivit klokt igen, denna gången om det svenska kulturarvet:

Sverige rankas högt vad gäller att ha ett fungerande samhällssystem, det vill säga låg korruption, fungerande beslutsmekanismer, öppenhet, tolerans, ansvarstagande för miljön och begränsade klyftor i samhället.

Vi sätts dock lågt vad gäller kultur, främst kulturarv.

Man skulle kunna säga att Sverige i omvärldens ögon är mer en mental plats än en fysisk. Omvärlden uppskattar Sverige för de värderingar som anses dominera landet och för vårt styrelseskick och vår regerings effektivitet. Däremot associerar de inte Sverige med någon speciell plats eller byggnad. Vi har inga pyramider, inget Forum Romanum, inget Louvren.

Har han inte rätt? Vad är vi svenskar kända för utomland – jo, svenskarna och vårt samhälle. Fråga om vad Frankrike är känt för så säger man väl ändå Eiffeltornet någonstans.

Svaret är både att det finns ett egenvärde i att vara en kulturnation och att Sveriges anseende på kulturområdet betyder mycket även för andra näringar, såsom exportindustrin.

Olle tycker sedan att UD inte borde stänga ner generalkonsulatet i New York samt kulturhuset i Paris) av just denna anledning: vi i Sverige måste kunna sätta oss på kartan när det gäller kulturen, annars blir vi lite osynliga. Artikeln är helt klart en partsinlaga, men lite djupare har han en poäng. Vi måste kunna visa vilka vi är – inte bara vad vi erbjuder i form av ”hårda paket”: infrastruktur, IT, ärliga och hårdarbetande osv. Vi måste visa världen lite mer. Av kulturarvet – för det är vilka vi ÄR. Vi pratar alltså inte kultur-som-sprayar-ner-tunnelbanan…

Erik Svansbo drar parallellen till Irland. Där vårdar man sitt kulturarv – man spelar sin musik och är grymt stolt över den. Vi svenskar fnissar åt folkdräkter och folkmusik med dragspel och fiol. Varför gör vi det? Varför skäms vi över att förknippas med detta – det är ju ändå ”vi”. Erik tycker att vi är ”mentalt fattiga” men riktigt så långt vill jag inte gå.