Thomas Bodström har det rätt tufft nu. Först hängs han ut som riksdagens storskolkare, sedan att han sitter med i en privatskolas styrelse (ajabaja för en sosse!) och nu har han dessutom blivit invald i kyrkofullmäktige. Ingerö rapporterar:

De garanterade mig att jag inte skulle komma in. Jag stod på tjugonde plats och jag ställde upp med stor tveksamhet. Vi var överens om att jag inte skulle ha tid med det av familjeskäl […] Jag får ta en diskussion om vad som gäller, om jag ska fullfölja det eller ej. Jag har inte behov av fler engagemang.

Garanterade att jag inte skulle komma in…? Sedan när avgör någon annan än väljarna sådana ting?
Den här sortens valcharader skämmer ut politiken. Vad sägs om färre politiska uppdrag och mer kvalificerade kandidater som inte redan är verksamma på två-tre olika nivåer redan.

Angående hans skolk i riksdagen: Tycker att hela historien visar på grundproblemet – riksdagen har tappat sin betydelse. Det är regeringen som ”styr” och besluten är i stort sätt redan bestämda när dom väl landar i kammaren. Att Bodström inte är det gör varken till eller från – beslutet hade blivit det samma.

Kan dock inte bestämma mig om jag har problem med hans (eller någon annans) yrkesutövning vid ”sidan om” riksdagsarbetet. Det är självklart bra med politiker som faktiskt är (eller iaf HAR varit) yrkesarbetare – nej, sakkunnig på något departement eller politisk sekreterare räknas inte. Då får man se riksdagsarbetet som en styrelsepost – inte ett heltidsarbete. I så fall skall dock lönen anpassas efter detta…