Sparande kontra ”uppdämt behov”?

Nu är det är ”kris” (allt enligt E24) så kommer det förstås en massa råd från diverse experter… jag vet inte om det är deras bild av folk som är lite ”vrickad” eller om folket verkligen är så ekonomiskt handikappade som dom framställs. Sug på det här citatet:

Många har haft svårt att få pengarna att räcka till efter semestern och har ett uppdämt behov av att köpa saker

Ursäkta mig, men ”uppdämt behov av att köpa saker”?  Först har många haft semester, vilket innebär att man har en massa tid att spendera pengar, snarare än att tjäna dom (=jobba). Man åker på resor med familjen eller kompisar och man unnar sig lite ”extra” för nu är det semester och då ska man vila upp sig.

Men ändå har man ett uppdämt behov av att köpa saker? Jag hoppas att ekonomen, i detta fall Gunilla Nyström, privatekonom på SEB, har fel. Eller är folk så pryl-kåta att även med fyra veckors ledighet och förhöja utgifter har ett behov av att köpa saker?

Att hon sedan ger rådet att skaffa sig en buffert är ju självklart och skall snarare tyckas på mer än vad det gör – och framförallt när det går BRA i ekonomin (folk har mer pengar över då?). Att ha en buffert borde vara självklart för alla människor, en månadslön eller två borde det vara krav på. Anne Wibbles ”en årslön på banken” är nog tyvärr inte möjligt för de flesta av oss, men två månadslöner borde vara rimligt och ”gör-bart”.

[E24]

Man kan inte lita på det offentliga

Det är många som är beroende av bidrag i Sverige. Och ett beroende är väldigt skönt och mysigt, men när man inte får det man ÄR beroende av blir det problem. Som nu, när Försäkringskassan har problem att betala ut bostadsbidrag och föräldrapenning.

Också utbetalningen av föräldrapenningen är försenad. Det kan i värsta fall ta upp till åtta veckor innan pengarna betalas ut.

Jag tycker det är beklagligt att Sverige som land har så många människor som överhuvudtaget förlitar sig på bidrag av ett eller annat slag. Att när som i detta fallet det blir ”fel” och pengarna inte kommer in, så rasar mångas vardag. Antingen så är så att man lever ur hand i mun för att man inte har någon ekonomisk uppfattning, men de flesta är antingen så hårt beskattade så att pengarna helt enkelt inte räcker till, alternativt att man är beroende av politiska beslut (godtycke) i en eller annan utsträckning.

Pension, A-kassa, sjukpenning är exempel på just sådana saker. Varför hade det inte varit bättre att man hade fått behålla mer av de pengar som man faktiskt tjänar och på så sätt skapa sig en egen trygghet? En grundtrygghet skall staten erbjuda, men personer som tjänar över 20000:- borde kunna få chansen att komplettera grundtryggheten med ett eller flera privata alterntiv (sjukvård, A-kassa, pension m.m.). Förutsatt förstås att skatten på 53% sänks. Jo, jag räknar arbetsgivaravgiften som en löneskatt, den går nämligen till våra trygghetssystem – så om dess sänks skall naturligtvis skatten sänkas.

[SvD] [Aftonbladet] [E24]

Min ekonomi

Har gått och funderat lite på att skriva om ekonomi – min ekonomi alltså. Inspireras av Jakob (www.hurjagblevrik.se), Min väg till min första miljon (investeraren.blogspot.com), Klirr-i-kassan (klirr-i-kassan.blogspot.com) med flera. Jag dock ännu inte bestämt mig riktigt ännu. Av någon märklig anledning känns ekonomi jäkligt privat – men egentligen varför skall det vara det?

Jag har ingen anledning att skämmas över min ekonomi – vem har det egentligen? Nåja, jag hade kanske gjort det om jag hade tagit en mängd SMS-lån och levt som personerna i ”Lyxfällan”, men dom måste man väl ändå betrakta som extremfall.

Ska suga lite till ändå…