Göran gör det igen – hetsar ”kultureliten” mot medel-svensson. Det är i alla fall vad man kan tro när man ser reaktionerna på hans debattartikeln. Antalet blogglänkar är stoort…

Inom kulturvänstern har vanliga Svenssons och deras Svenssonliv länge setts som det självklara objektet för hån och misstänksamhet. Det har stått klart i filmer och böcker i mer än trettio år. Men under senare tid har den andan spridits till allt större delar av det svenska offentliga livet. Det handlar inte bara om mediala Reclaim the street–upplopp och ”konstnärer” som lever på att provocera och sprida olust i det offentliga rummet. Det handlar också om en allmän politisk trend.

Jag ser artikeln mer som ett försvar mot ”Svensson” än som angrepp på någon. Hägglund har en ganska djup poäng i artikeln som i stort sätt är glömd hos politiker – låt folk leva som dom vill. Dock har politiken gjort dessa saker ”förbjudna”:

Skulle Ruwaida, Borgström, Sahlin eller vilken höghästad kvällstidningskrönikör som helst syna dessa alldeles vanliga svenskar i deras vardag skulle man säkert komma fram till att deras vanor och hemtraditioner är inskränkta, patriarkala, följer förlegade normsystem och är politiskt opassande på en massa olika sätt.

Folk vill inte leva efter siffror. Visst, alla hade väl velat se att Rapport glädjande meddelade att män och kvinnor delade exakt lika på föräldraförsäkringen, men när familjen själva sätter sig ned vid köksbordet så glöms genusstatistiken och vår vardag blir viktigare. Hur passar det med våra karriärer? Är det mitt eller ditt jobb som viktigare/bättre betalt/svårare att försvinna ifrån? Detta borde inte politiker lägga sig i.

Dock gäller det att KD lägger sina övriga förmyndaridéer på hyllar (alkoholpoltiken bl.a.) om Hägglund skall bli trovärdig. KD har lång väg att gå, men debatten som sådan tycker jag är oerhört viktig.

Läs också: Dick Erixon, Johan Ingerö,