Släpp fångarna fria…

SvD skriver idag om en ganska berättigad fråga – hur blir det med rättspolitiken om de röd-gröna vinner:

Om Mona Sahlin (S) blir statsminister 2010 är riksdagsledamoten Alice Åström (V) sannolik som justitieminister. Alice Åström är idag förste vice ordförande för Vänsterpartiet och profilerad som rättspolitisk debattör.

[..]

Vänsterpartiet har de mest genomarbetade förslagen i sak och lägger redan nu fram skarpa lagförslag. Mycket konkret är kravet på ett återinföra halvtidsfrigivningen och slopa livstidsstraffet. Det är förslag som i all praktik kraftigt minskar straffen för till exempel våldsbrott som misshandel, våldtäkt och grov kvinnofridskränkning.

Jag är mycket tveksam till att det är detta som samhället behöver idag – straffhalvering för brott mot individer. Detta är de mest fasansfulla brott, långt värre än skattebrott och narkotikabrott vilka blott är brott mot staten (dom drabbar nämligen ingen individ direkt). Detta är en fråga som bör väckas innan valet 2010.

Vad är lösningen då Tomas – fritidsgårdar

Så fort det föreslås hårdare krav i Sverige blir det genast ramaskri från vänsterkanten. Förutom när det gäller att taxera ihjäl ”höginkomsttagare” förstås. Så när Beatrice Ask (M) föreslår att unga brottslingar skall få fotboja istället för fängelse, så tycker naturligtvis inte Tomas Boström (S) om det.

Beatrice Ask måste inse att fotboja är ett alternativ till fängelse, och vi ska inte ha barn i fängelse. Alla undersökningar visar att det är farligt.

Är det inte bättre med alternativ till fängelse än fängelse för de unga? Eller vad föreslår Tomas istället – mer fritidsgårdar?

Bränt sina broar

Jag anser att man faktiskt har förverkat sina chanser när man har lyckats med detta.

Mannen kom till Sverige från Kroatien 1981 och fick permanent uppehållstillstånd 1985. Han har 18 domar på sig och frihetsberövades senast 2007, dömdes till ett flerårigt fängelsestraff och en oenig hovrätt ålade honom också med utvisning på livstid efter avtjänat straff.

Och att man nu då utvisas tycker jag faktiskt inte är mer än rätt. Sedan kan man alltid argumentera för rättigheter och ”tänk på barnen” osv, men har man inte efter – säg 10 domar – att man kanske försöka hålla sig på banan, ja, då finns det inte så mycket mer att välja på.

Eller är jag hjärtlös nu?

[Utvisas efter 27 år i Sverige | Inrikes | SvD]