Beatrice Asp (m) skriver idag på Aftonbladet att samhället skall stötta brottsoffren mer än vad som idag görs. Anledningen till artikeln var för att det igår var ”Internationella brottsofferdagen” (har ni hört nått så fånigt). Nåja, nu ska vi inte raljera över dagar hit och dit.
Artikeln börjar bra – även om det är på politiker-mumbo-jumbo – att brottsoffrens ställning skall stärkas och att myndigheter skall tänka ur ett brottsofferperspektiv. Fint så, dock tror jag att det idag är viktigare att brottslingarna åker fast och döms – och hålls inlåsta – än att pyssla ännu mera med offren.
Det som dock blir lusigt är andra halvan av artikeln, det pratas nämligen om två saker: mäns våld mot kvinnor samt våld mot barn. Resten är tydligen inte brottsoffer enligt vår justitieminister. Jag stör mig inte på att kvinnojourer får 800 miljoner varje år för att göra jobbet som polisen egentligen skulle ordna, men att börja ur ett brottsofferperspektiv och sedan prata om kvinnor och barn visar ju på vad som är viktigt i Sverige. Allmänna våldsbrott (som främst drabbar män) verkar ju polisen (och nu Beatrice) inte bry sig så mycket om. Nä, fildelare, män som slår kvinnor samt dom som slår barn är det vi ska satsa på i Sverige.
Men för att knyta an till det jag skrev i början – ett brottsofferperspektiv handlar självklart om hur myndigheter behandlar offren (omhändertagande, vid rättegångar m.m) men också hur brottslingarna behandlas. Dels så klarar inte polisen av vardagsbrott i stor utsträckning (=brottslingarna åker inte fast), del så när dom väl åker dit blir det en klapp på huvudet och ”aja-baja”, framförallt när det är unga brottslingar. Förtroendet för rättsstaten urholkas och då hjälper det inte hur mycket vi än pysslar om offren.